Jag minns också att hennes pappa servade vår bil två timmar innan hon var född eftersom han minsann gått en förlossningskurs och visste att man kan ha förvärkar i flera dygn innan det ”egentligen” är dags. Jag minns också att jag var rätt arg att han underskattat min förmåga till smärthantering.

Men jag minns också chocken. Chocken när delar av hennes inre organ låg utanför hennes lilla kropp.

Jag var 24 år, fullt frisk och fick en dotter med en missbildning i magen. Ett så kallat Omfalocele, där en läkare kom in och sa att det var ca 50% risk för en kromosomavvikelse med dödlig utgång och 30% risk för hjärtfel. Jag var 24 år, kände mig odödlig och så blev jag den där fredagsförmiddagen i slutet av april, förälder.

Mitt politiska engagemang växte här. Min ideologiska ståndpunkt och övertygelse har alltid legat till vänster, men det krävdes mer än så för mitt faktiska engagemang. Helt plötsligt stod jag i början av föräldraskapet och fick se den yttersta vikten av våra trygghetssystem och välfärd.

Man är inte speciellt kaxig när ens barn på 3 ynka kilo flygs iväg i en ambulanstransport till ett akademiskt sjukhus närmare huvudstaden än hemstaden. Inte kaxig alls faktiskt. Däremot fanns det hela tiden en stor trygghet, nämligen att oavsett vem jag var så fick min dotter den bästa möjliga vården – den absolut största och avgörande tryggheten som förälder!

Oavsett min inkomst, ekonomiska standard eller vilket försäkringsbolag jag tecknat innan så flög man henne till det bästa teamet inom svensk sjukvård på just missbildningar i magen och detta utan min valfrihet – för jag hade aldrig någonsin kunnat välja!

Där och då insåg jag även att ordet frihet inte på något sätt bör blandas ihop med valfrihet. Utan att definitionen av ordet ”frihet” däremot bör vara tvärtom – att helt enkelt inte behöva välja! Att vård, skola och omsorg ska bygga på likvärdighet istället för marknadsvärde där alla människors rätt till vård och kunskap är det primära, oavsett ursprung, efternamn eller funktionsvariation. Frihet för mig är att få en räkning på 200 kronor från förlossningen medan min dotters åkomma kostat skattebetalarna miljoner.

Min dotter Freja är idag 5 år, hon hade inget hjärtfel och man opererade in organen som låg utanför kroppen. Det syns inte ens på hennes lilla mage vad hon gick igenom hennes första dygn i livet men däremot så känns det fortfarande i mig, varenda gång man pratar skattesänkningar, privatiseringar och vinstuttag.

En stark socialdemokratisk välfärdspolitik måste därför alltid vara motsatsen till högermörkrets människosyn som gynnar de redan priviligierade. För man kan vara 24 år och känna sig odödlig men få ett barn i behov av vård. Man kan också vara 29 år och få ett till barn men känna en trygghet över allt som faktiskt fungerar när det väl gäller och att känna engagemanget i att försvara det, kanske allra helst när räkningen på 200 kronor från förlossningen dimper ner i brevlådan en andra gång.