Under min högstadietid var det inte ovanligt att jag fick ångestattacker i skolan, främst under prov, men också under andra pressade situationer. Det var inte riktigt något jag pratade om, mest för att ingen pratade om det. Ingenstans på film, TV eller sociala medier porträtterades psykisk ohälsa hos unga. All typ av ångest var skämmig, den fanns helt enkelt inte.

Sedan, någon gång mellan högstadiet och gymnasiet, skedde ett skifte och psykisk ohälsa blev trendigt. Kanske för att vi alla blivit äldre, och kände att vi ville skynda in i vuxenvärlden. Jag tror dock inte det var vårt fel, utan att mycket grundade sig i romantiseringen av psykisk ohälsa som började smyga sig in i media vid denna tid. Netflix-serien Thirteen Reasons Why, bland många andra, gör entré och får oss att falla pladask för sympatiska karaktärer vars enda brist verkar vara deras kamp mot psyket. Helt plötsligt är psykisk ohälsa något spännande och vackert. Alla har haft ångest, vissa har inte sovit på tre dygn. Sunt beteende är för töntar och att ha tre prov under samma dag översätts utan eftertanke till att vilja dö. Missförstå mig rätt, psykisk ohälsa är inget att skämmas över, men romantiseringen innebär en grov förenkling som inte bara är ett hån mot alla som lider av det, utan även gör det hela svårare att förstå.

För ett tag sedan sträcksåg jag dock HBO-serien Euphoria, som hade premiär för ett par månader sedan, och kände ett nytt hopp. Det är inte bara estetiken som sticker ut, serien har vänt upp och ner på den vanliga bilden av psykisk ohälsa, som något som kan botas av en kram eller ett ”hej” i en skolkorridor. Här gestaltas istället det hemska, det mörka, som varken är vackert eller mystiskt. Huvudpersonen, Rue, kämpar mot ett drogmissbruk, och allt som det medför. Hon är skurken i sitt eget liv, som ofta verkar vara en oändlig uppförsbacke. Vi presenteras inte med någon enkel lösning på Rues problem, för det finns helt enkelt ingen.

Artikelbild

Min förhoppning är att det vi ser i Euphoria bara är början på en tredje vågens porträttering av psykisk ohälsa i ungdomsmedia, som börjat ta form vid horisonten. Den är råare och verkligare, närmare sanningen, tvingar oss att prata och öppna upp, istället för att undvika och skämta bort. Kanske kan den skapa ett mellanting som inte är förnekandet av ångestens existens, men inte heller får det att verka som en vacker kärleksfilm. Vill man vältra sig i en fantasivärld kan man se Harry Potter istället.

Maja Isaksson

TIPS: Läs fler av Majas krönikor här!